Det var så här det började. Birka Jazz 1998 i en affärslokal på Birkagatan i Stockholm. I dag handlar det om försäljning på Internet.

* How it began. Birka Jazz in 1998, the local street record shop at Birkagatan in Stockholm. Today it’s all about Internet.

Micke Goulos och Skivbörsen idag.

*  During the 1970s, I often bought my records on Skivbörsen at St Eriksgatan 71. It’s one of the oldest still existing stores for used records in Stockholm. It was founded in 1971 by Erland Jylow and is owned today by Micke Goulos. Skivbörsen was incredibly popular in the 1970s and 1980s. It was open only Friday-Saturday and usually there was a long queue outside the store before opening time and inside it was crowded. The drawing above was published in the newspaper DN in December 1984, and shows how it looks downstairs in the shop a Friday afternoon.
Micke Goulos was only 14 years old when he began work in the shop. Skivbörsen was not only crowded by customer, it was crowded behind the counter too; always a bunch of youngsters there working for Erland. They also stood for the music expertise in the company. Erland Jylow was more a kind of philosopher and also constantly busy making sure that people didn’t disappear from the store without paying their records.
Micke Goulos took over Skivbörsen in the mid 1990s. The development has not become what he dreamed about and he thinks the fun ended when the CD came. The store is still at the same address but there are hardly anyone who needs to queue nowadays.

Alldeles intill Richard's, i hörnet Smålandsgatan, låg Skivfabriken. Båda affärerna startades av amerikanen Richard Berlin i början av 1970-talet. Han var en originell och udda typ med högtflygande planer och utsvävande liv. Richard's Records var en liten, futuristiskt inredd och exklusiv importaffär på kanske 10 kvadratmeter. Runt 1973 kom Richard över ett stort parti amerikanska överskotts-LP, s.k cutouts, och då räckte inte den lilla butiken till. Han öppnade Skivfabriken som var i två plan med ett stort rymligt källarplan.

Calle Eklund på Pet Sounds Jakobsbergsgatan.



  Klipp ur Expressen 1980.   

"Som att kliva in
på en privat klubb"

Det talades om en särskild Pet Sounds-attityd där de coolaste killarna stod bakom disken, de som visste vad som var bra, viktigast och hippast. Och där artister och rockjournalister samlades och där det ibland kändes som att kliva in på en privat klubb.



Pet Sounds blev landets mest omtalade skivaffär men trots detta och de tidiga framgångarna blev 80-talet en ekonomisk berg-och-dalbana för företaget. Riskabla äventyr i bl.a distributions- och skivbolagsbranschen bidrog till att det slutade i konkurs 1991. Efter några tuffa år med flyttar mellan olika lokaler i stan öppnade Pet Sounds 1993 på Skånegatan. Och där finns man fortfarande, som en instution och en av få överlevande i en tynande skivhandlarbransch.

Ingen kan som Stefan Jacobson komma ihåg och berätta om det som kommit och gått i skivornas värld i Stockholm under de senaste 45 åren. Han kan t.o.m. påminna oss om hur skivpåsarna såg ut. De hänger nämligen inramade på en vägg i hans butik!


Stefan Jacobson 2017 i affären på Skånegatan.

Peter Alzén: - Jag kommer ihåg när jag var en osäker 16-åring, kom från Gävle och vandrade in på de där sex kvadratmetrarna på Jakobsbergsgatan. Väggarna var täckta av singelomslag som för mig var vad tre skilling banco är för filatelisten. Naturligtvis använde jag kassarna från Pet Sounds som skolväska, allt för att visa att jag hade varit i världen utanför. Micke Goulos / Andres Lokko (ca 1990): - I början och mitten på 80-talet vallfärdade hippa post-punk kids från hela Sverige till Pet Sounds för att vara först med Echo & The Bunnymens "Shine So Hard". I dag (1990) har Pet blivit stamhak för Stockholms synt-armé som stövlar in i tusental och köper allt de kan komma över med Depeche Mode, Front 242 och Nitzer Ebb. Men givetvis har Pet Sounds även lyckats förvalta sitt independent-arv ganska väl. Nix Vahlberg: - Jag köpte skivor av Stefan redan när han stod i Skivfabrikens källare och sålde punksinglar. När han öppnade eget blev jag förstås stamkund. Pet Sounds var ju, tillsammans med Gamla Stans Skivhandel, lätt bästa skivaffären i stan.

Bosse Scherman i sin affär Skivfynd Jazz & Blues.   

Skivaffären Skivfynd var ett hål i väggen på Scheelegatan mitt emot Stockholms Rådhus. Den startades av Leif Collin redan 1965. Affären övertogs 1988 av Bosse Scherman, som ändrade namnet till ”Skivfynd Jazz & Blues” och sen stod där bakom disken i 20 år och sålde jazzplattor innan han slog igen för gott.

- Jag hade träffat Leif Collin på Kungsholmens Skivbörs på Fridhemsgatan där han jobbade en period under tidigt 60-tal. När han öppnade Skivfynd på Scheelegatan fanns det inte mer än ett par-tre skivbörsar i stan. Collins affär var den enda som specialiserade sig helt på jazz. Han började med begagnade skivor men gled mer och mer över på nya skivor.

- Jag ändrade namnet på firman när jag tog över för att visa att jag täckte hela spektrat av jazz, säger Bosse. Bluesen hade ju följt mig sedan tidigt. Jag drog också i gång en postorderförsäljning och hade som mest 400 mottagare av skivlistorna som jag skickade ut. Det gav mig några av de större och mest trofasta kunderna.


Äldre jazz och blues är Bo Schermans stora kärlek. Här möter en ung Bosse
sin husgud Louis Armstrong i samband med en konsert 1965.   

Bosse är inte på något sätt fastlåst i ett intresse för äldre jazz och blues. När han pekar på t.ex favoritpianister nämner han både Bud Powell och Thelonious Monk. Om orsaken till att han slog igen affären säger han:

- Snittåldern på skivköparna var ju hög redan när jag startade. Och eftersom påfyllningen i stort sett var obefintlig blev kunderna allt färre. De äldre dog undan och omsättningen och avansen sjönk stadigt. Jag lyckades tyvärr inte nå en yngre publik. De sista åren kunde jag inte ta ut en enda krona i lön. En chockhöjning av hyran på lokalen blev sen nådastöten.

I jazzkretsar känner alla Bosse Scherman. Han är något av ett orakel när det gäller kunskap om jazz och har varit både svensk och europeisk mästare i jazzquiz, liksom han varit chefredaktör för Orkesterjournalen. Innan han blev sin egen skivhandlare hade han hand om jazzskivorna i Skivfönstret på Norrlandsgatan, som han utvecklade till stans bästa jazzaffär. Det var åren 1981-1987.

Idag är Bosse pensionär men fortfarande högst aktiv. Skivsamlare förstås och t.ex reseledare för regelbundna jazzresor till New Orleans.

En vanlig syn på DNs annonsmarknad i mitten av 60-talet.   

Sedan hände något egendomligt med Alla Tiders Skivbar. Plötsligt en dag var affären stängd. Ingen förvarning och inget meddelande på dörren. Alla skivorna fanns kvar i affären, ingenting var rört. Och så såg det ut i nästan fem år!
Skivsamlaren Sten Berglind berättar: - Man upptäckte ju den där affären. Den stod där som ett spöke. Man såg skivorna genom fönstret och det var skivor man ville ha. Vi tog reda på vem mannen var som ägde affären. Men vi fick ingen kontakt. Han gled undan. Han var mystisk, som en figur i filmen "Den tredje manen". Vi började fundera på att göra inbrott för att komma åt skivorna. Men så långt gick det ju inte.
Men en dag var affären tom. Det var runt 1972. Sten Berglind fick av en slump veta att skivorna skulle säljas på auktion hos Kronofogdemyndigheten. Tusentals skivor i en enda post.

"Och sen hade jag hela lagret
hemma i lägenheten"

Sten berättar: - Jag gick dit och tänkte förstås att det skulle bli hård konkurrens. Men det var inte många där, inga samlare direkt och inga handlare. Jag fick hela skiten för en överkomlig summa pengar. Och sen hade jag hela lagret hemma i lägenheten.


Sten Berglind med nyfyndade skivor hos Moderna Magnus i Gamla Stan.

Lester Records på Rörstrandsgatan med Karl-Erik Tallmo.   

Tillbaka till Lester. Det var ju en mycket trevlig skivaffär, uppkallad efter jazzlegenden Lester Young. Inriktningen var i början klart udda med bl.a experimentell jazz och rock och world music. Affären startades på Rörstrandsgatan av skivbolaget Amigo i mitten på 1970-talet och sköttes av Tomas Gabrielsson och Jörgen Adolfson. Amigo tröttnade efter några år och affären togs över av Tomas och Jörgen tillsammans med ett kollektiv bestående av bl.a Peter Tyréhn, Per Tjernberg, Hasse Andréasson och Karl-Erik Tallmo.

Lester-pionjärerna Tomas Gabrielsson och Jörgen Adolfson
på Rörstrandsgatan 1970-tal (Foto: Staffan Castegren).   

Lester Records i Birger Jarlspassagen med Bettan och Jakob.   

Efterhand försvann flera av delägarna och 1982 såldes Lester Records till Peter Yngen på skivbolaget Mistlur och flyttades till Gul & Blås gamla lokal i Birger Jarlspassagen. Inriktningen mot mer udda musik fortsatte och med en förkärlek för svart musik blev det i längden ett ekonomiskt vågspel. I mitten på 1980-talet flyttade Lester till Medborgarplatsen och då blev det mindre frijazz och folkmusik. Senare bytte affären namn till Velvet Records innan den lades ned för gott.

Nils Selander tillsammans med Kid Ory.   

Kid Ory besöker Selanders

Det var stort när Kid Ory gästade Selanders 1956. New Orleans-legenden var mycket populär vid den här tiden och gjorde många skivor. De fanns förstås i Selanders butik.
Det var en stor händelse att han bara anlände med sin orkester till Bromma flygplats för en konsert i Stockholm. Han möttes av massor med fans och en parad av musikanter.
Bilden nedan visar hur stort intresset för traditionell jazz var på 50-talet. Båda Kid Ory-bilderna är från Christer Fellers websida där det finns ett Kid Ory Archive.

Kid Ory möts av entusiastiska fans på Bromma flygplats.   

*  The first picture above is from Selanders record store at Vasagatan 19-21. The owner Nils Selander Jr. was a great jazz enthusiast. His father opened the store in Vasagatan in 1936, but had started a store at Lilla Vattugatan already in 1921. The store at Vasagatan get financial problems and closed in the early 1960s. At the record bar a bunch of musicians, including Ove Lind, Bengt Hallberg and singer Thory Bernhards.
On the other picture, Nils Selander is talking to Kid Ory, the New Orleans legend, who visited the shop in 1956. The third picture is from Bromma Airport when Kid Ory arrived to Stockholm. It shows how great the interest in traditional jazz was in the 1950s!

En affisch som jag köpte på Hörnan ca 1970.   

Hörnan sålde böcker, tidskrifter, skivor och affischer. Allt präglades av det udda och det utmanande och med en avantgardistisk spets. Skivsortimentet höll sig utanför mainstreamfacket. Experimentell rock, samtida jazz, blues och folkmusik. Mycket importerades från USA. När Jack Downing slutade blev HW Kuijl chef. Han lämnade Hörnan 1977 för att vara med och starta Akademibokhandeln City. Därmed var Hörnans storhetstid över.

Skivspåret var en liten kvalitetsaffär som låg på Tulegatan. Den öppnades 1978 av Christer Axelsson och Göran Sverkman, som båda tidigare hade jobbat på Skivfabriken. Skivspåret var till en början specialiserade på jazz och klassiskt men breddade senare sortimentet. Framför allt var de utmärkande för sina egna importer från Japan och USA.


  Klipp ur Expressen 1980.

År 2000 slog butiken igen och Christer Axelsson och Niklas Korssell, som var anställd, tog istället över Svala & Söderlunds klassiska affär i Konserthuset. Då hade Göran Sverkman redan slutat. Namnet Skivspåret följde med som ett tillägg i det nya firmanamnet, men det blev aldrig detsamma som på Tulegatan.

Man fortsatte satsningen på jazz och klassiskt men den nya adressen i city krävde ett bredare sortiment. Det är möjligt att den utslätning som blev konsekvensen skrämde de gamla kunderna som vant sig vid en utpräglad specialistbutik.

Det nya äventyret varade i fem år. Niklas slutade redan efter ett par år och det blev ett tungt lass att dra för Christer Axelsson. Med ett antal anställda och en hyreshöjning på 300% såg han till slut ingen möjlighet att fortsätta. Skivspåret och Svala & Söderlund gick i graven.

Med sin ungdom och entusiasm var Niklas Korssell en stor tillgång i affären på Tulegatan. Det var synd att han tröttnade så fort efter sammanslagningen med Svala & Söderlund. Men han är fortfarande ett sympatiskt inslag i Stockholms skivhandlarvärld. Han är känd i många butiker för att köpa skivor av de mest skiftande slag och förstås känd i nuvarande jobbet som medhjälpare till Micke Goulos på Skivbörsen. Här är ett miniporträtt av Niklas som skivköpare.

När jag lärde känna honom på 90-talet i affären på Tulegatan var det orgeljazz och groovig Blue Note-jazz som gällde. Han hade lämnat punkrock och acidjazz. Nästa fas blev frijazz och det var Ornette Coleman som blev ingången. - Jag drabbades av en känslomässig storm när jag hörde Ornette första gången, säger han. Hans skiva Free Jazz på Atlantic var en uppenbarelse.

Vi som känner Niklas blev förvånade när han sen sålde alla sina frijazz-plattor och började köpa skivor med gammal countryblues. - Jag hade helt enkelt inte råd att behålla dem, säger han. Det var inte för att jag tröttnade. Och hoppet från frijazz till countryblues är inte så konstigt. Det hänger ihop.

Nu håller Niklas på att utforska 20-talsjazz. Typ Fletcher Hendersons orkester från 1925 med Coleman Hawkins och Don Redman. Hans arbetsgivare Micke Goulos säger att Niklas ger 1000 procent när han engagerar sig i en musiksort. Och att det engagemanget är inspirerande. - Men när Niklas började lyssna på bluegrass sa det stopp, säger han.

Mats Hamnström: - Vikande försäljning och höjd hyra var ju två orsaker till att företaget slog igen. När det gäller den klassiska musiken skulle jag även vilja döma några andra som ansvariga till skivbutiksdöden i största allmänhet. Det är skivbolag och skivdistributörer. På Skivspåret Svala & Söderlund hade vi ett mycket gott samarbete med en del bolag och distributörer (främst de mindre) men det fanns även de som nästan aldrig besökte oss eller kontaktade oss. De svenska bolagen hade nästan ingenting på lager i Sverige, de hade ingen personal kvar som kunde något om det klassiska (alla de gamla rävarna var borta) och de marknadsförde sällan någonting klassiskt. Det fanns inget genuint intresse.

*  "Skivspåret" was a small quality store located on Tulegatan. It was founded in 1978 by Christer Axelsson and Göran Sverkman, who had previously worked at Skivfabriken. Skivspåret was initially specialized in jazz and classic. In particular, they were distinguished for their imports from Japan and USA.
In 2000, the store closed and Christer Axelsson and Niklas Korssell, who was employed, took over Svala & Söderlund's classic shop in the Concert Hall. Then Göran Sverkman had already quit.
But it never became the same as at Tulegatan. The new adventure lasted for five years. Niklas quit after a couple of years and the store became a heavy burden for Christer. With a number of employees and a 300% rent increase, he finally saw no opportunity to continue. Skivspåret and Svala & Söderlund went into the grave.

En annons i DN från 1950-talet.   

När Musikhörnan lades ned vid Stureplan flyttade Karin Ernst affären till Gamla Stan, på Tyska Brunnsplan 1-3 intill skolan och badet. Hon skötte den själv i mindre skala under 1970-talet och en bit in på 80-talet. Affären var populär bland de skivsamlare som kände till att hon då och då fyllde på med gamla, men ospelade, vinylskivor som hon hade i ett lager i källaren. Man kan förmoda att de skivorna kom från den gamla affären.


I den här lokalen vid Tyska Brunnsplan låg Musikhörnan på 1970- och 80-talet.   


*  The picture shows "Musikhörnan" in the early 1930s at Kungsgatan 2, near Stureplan. It was one of the major record stores in Stockholm and remained until the mid 1960s.
During the 50's and 60's, the firm was owned by Karin Ernst. She was a very strict lady. We have to call her "miss Ernst", says jazz singer Nannie Porres who worked in the shop in the 1950s. The staff were knowledgeable and especially the classical department was known for keeping up with recognized experts. The head of popular music and jazz was a lady called Ingegerd who was elder sister to pianist Kjell Öhman. Nannie Porres worked at the jazz department.
When Musikhörnan closed, Karin Ernst opened a small record store at Tyska Brinken in Gamla Stan, which she managed for herself in the 1970s and into the 80's. The store, which sold new records, was popular among record collectors who knew that occasionally she filled with old but unplayed vinyl records from a basement warehouse. One can assume that those records came from the closed Musikhörnan.

Andra tider. Det var självklart att stans varuhus hade stora fina skivavdelningar förr i tiden. I dag är det mesta nedlagt och borta. Bilden ovan visar hur trevligt det såg ut på PUB i början på 1950-talet då det var 78-varvare som gällde. Några år tidigare, på 40-talet, var det lite stelare. Då såg det ut som på bilden här under.

NK hade i många år en av stans största och bästa skivaffärer med speciell inriktning på jazz och klassiskt. Bilden nedan är från 1959 och visar jazzavdelningens skivbar. Den nuvarande skivavdelningen var på fallrepet redan 2008 men räddades kvar. Nu är den krympt till inte mycket mer än ett hörn av bokavdelningen.

Pär Melchersson: - Glöm inte skivavdelningen på NK Farsta. Den var också stor. Där köpte jag många skivor när jag var ung.

NKs skivbar 1959.

Sedan har vi Åhléns. Skivavdelningen var nybyggd 1964 (bilden nedan). Satsningen på skivor fortsatte och på 70-talet var man störst på skivor i Stockholm. I början av 1980-talet lanserade man stort att det var Skandinaviens största skivbutik och döpte den till Sound City. Men tio år senare bräcktes Åhléns av grannen Mega Store vid Sergels Torg som med sina 3000 kvm kallade sig norra Europas största skivaffär. Mega slog igen 2009 och Åhléns har helt slutat att sälja skivor.


Åhléns skivavdelning 1964.

*  In the past the big department stores had large record divisions. But today they are mostly closed and gone. The first picture above shows how nice it looked at the PUB in the early 1950s.
For many years, NK had one of the biggest and best record stores in the city with a special focus on jazz and classics. The second picture is from 1959 and shows the jazz department's desk for headphone listening. Today the record store is just a corner of the book
department.
The third picture shows the record store at Åhlens in 1964. In the early 1980s it became the largest record store in Scandinavia and they called it Sound City. Today the entire department is gone and Åhlens does not sell records anymore.

Steve Roney på Bondens Marknad.

Eva Svensson var 25 år när hon 1975 startade sin skivaffär på Rosenlundsgatan 12. I dag, drygt 40 år senare, har hon den fortfarander kvar. Söders Skivbörs heter den och är den näst äldsta börsen i Stockholm med en och samma ägare. Äldst är Gellborn Records på Sveavägen som startade 1974. Eva Svensson säljer både nytt och begagnat, både CD och vinyl, jazz, pop och klassiskt. Några planer på att sluta har hon inte.

Uppväxt med jukebox-singlar

Hon växte upp i huset där affären ligger. Skivintresset kom från pappan, som var pionjär på jukeboxar i Sverige. När han bytte singlar i maskinerna, som han satte upp över hela landet, fick Eva de gamla skivorna som hon började samla på redan som barn.

Lina Boström: - En skivbörs som lever i sitt eget tidevarv, precis som Gellborn Records. Skylten är så typisk 70-tal.

Skivaffären på Rosenlundsgatan.

*  Eva Svensson was 25 years old when she started her record store at Rosenlundsgatan in 1975. Today, more than 40 years later, she still run the store. It's called Söders Skivbörs and is the second oldest record store in Stockholm with one and the same owner. The oldest is Gellborn Records which started in 1974. Eva Svensson sells both new and used records, both CDs and vinyl, jazz, pop and classical.
She grew up in the house where the store is located. The record interest came from her father, who was a pioneer in jukeboxes in Sweden. When he changed the singles in the machines, he gave the old ones to Eva. So she started collecting records already as a child.

Skivfönstret på Norrlandsgatan var under 1980-talet en av Stockholms största och bästa skivaffärer. Affären hade flera specialavdelningar, bl.a jazz som Bosse Scherman var ansvarig för. Skivfönstret startades 1981 av Janne Emmerberg och Jörgen Jacobsson som båda kom från NK:s skivavdelning. Några år senare kom också Kalle Frånberg in som delägare, också han från NK.

Först på allvar med CD

Runt 1986-87 var Skivfönstret den första affärerna som på allvar exponerade framtiden [sic!] i form av en exklusiv avdelning för den nya CD-skivan. Den låg som en liten ö mitt i havet av vinylskivor där man storögt kunde upptäcka att den ena LP-klassikern efter den andra dök upp i miniformat.

Med höga ambitioner lät man specialavdelningarna växa och Bosse Scherman berättar att inköpen till slut blev ekonomin övermäktig och tärde på lönsamheten. Mot slutet började man skära ner och Skivfönstret blev en affär i mängden. Det ledde till konkurs i början av 90-talet.

Skivfönstret hann yngla av sig till flera mindre affärer i Stockholm med samma namn. En i Fältöversten på Östermalm och en i Ringen på Södermalm. Båda är nu nedlagda. Men det finns ett Skivfönster som fortfarande existerar. Affären ligger i Nynäshamn och startades av Stefan Grönlund 1992. Han hade då jobbat 10 år i Skivfönstret på Norrlandsgatan. Han frågade sina gamla chefer om han fick använda affärens namn på sin nya butik och det var inga problem.

Mats Pettersson: - Dom hade en avdelning längst inne till höger i butiken som sålde singlar, 45 varvare, som dom kallade 45:an. Har fortfarande kvar den knappen. Michael Dodd Bergkvist: - Magnus Nygren var mannen som startade och drog igång legendariska hörnan 45an! Mikke Goulos / Andres Lokko (ca 1990): - Det är singeldisken, "45-an", vi tänker hylla. Säkerligen stans bästa personal när det gäller soul och dansmusik. Vill du få pålitliga tips om ny soul eller reggae, så tala med Anders. Vill du ha "bass'n'bleeps" låt Stefan förföra dina öron med det senaste i "klonk"-väg.

*  Skivfönstret at Norrlandsgatan was one of Stockholm's largest and best record stores during the 1980s. It was started in 1981 by Janne Emmerberg and Jörgen Jacobsson, which both came from the NK's record department.
The store had several special departments, including jazz for wich Bo Scherman was responsible. Skivfönstret was also first in town to build a CD department, the exciting future…
The ambitions were too high, says Scherman. We bought too much records, covered too many fields, and ended up in financial problems The company went bankrupt in the early 1990s.

Sterlings skivaffär låg en gång på Regeringsgatan. De var störst i stan på klassisk musik. Bilden visar huset strax före rivningen ca 1970. Sterling flyttade då till Smålandsgatan vid Norrmalmstorg.

Sterling låg på Regeringsgatan 26. Snett emot låg Nordiska Musikförlaget, på nummer 35. De var störst på jazz. Bilden nedan visar en interiör från affären i mitten på 1940-talet. Elegant värre med inbyggda hytter för avlyssning av skivor.


Nordiska Musikförlaget på 1940-talet..

Efter rivningen flyttade Nordiska till Drottninggatan vid Sergels Torg. Både Sterling och Nordiska är sedan länge nedlagda.
Det var på Nordiska Musikförlaget man kunde köpa Blue Note-plattor i slutet på 1950-talet och början av 1960-talet. De ägde rättigheterna för Sverige och direktimporterade från USA. Alla nyheter annonserades i Orkesterjournalen. Trots det gick det inte alltid så bra att sälja. Då hamnade de på rea och annonserades ut för 15 kr styck. Det vattnas i munnen när man ser annonsen i OJ om sommargallringen 1960. Det handlar om dyrgripar som idag kan kosta tusentals kronor.


Blue Note-rea på Nordiska Musikförlaget 1960. T.h lagerkatalog på EP-skivor från 1957.  
 

*  Sterling was once at Regeringsgatan. They were biggest in town in classical music. The picture shows the house just before the demolition around 1970. Sterling then moved to Smålandsgatan at Norrmalmstorg.
Opposed from Sterling on Regeringsgatan was Nordiska Musikförlaget. They were best in jazz. The image shows an interior of the shop in the mid 1940s. Elegant with built-in cabins for listening.
After the large demolition at Regeringsgatan, Nordiska Musikförlaget moved to Drottninggatan at Sergels Torg. Both Sterling and Nordiska Musikförlaget have been closed for a long time.
It was at Nordiska Musikförlaget that you could buy Blue Note records in the late 1950s and early 1960s. They owned the rights for Sweden. All news was advertised in Orkesterjournalen, the Swedish journal for jazz music. Not always the records were easy to sell. Then they ended up on summer sales and were advertised in Orkesterjournalen for 15 kr each.




Samson




Samsons skivaffär må vara bortglömd idag men vi minns klisterlappen. Den som sitter på många av Columbias amerikanska originalskivor från 1950-talet, som t.ex Miles Davis "Kind of Blue". Den var svår att få bort. En del samlare tycker att det är kul och intressant, andra störs av den.

Bakgrunden är att det amerikanska varumärket Columbia måste döljas på skivorna för att få säljas i Sverige, därför att engelska Columbia (EMI) hade rättigheterna till namnet. Normalt gavs skivorna ut i Sverige på Fontana eller Philips men en del affärer föredrog att importera Columbia direkt från USA. Då måste alla spår av det amerikanska bolaget, på både etikett och omslag, streckas eller klistras över. Och Samson valde klisterlappar med sitt firmanamn.


Nannie Porres vid tiden då hon jobbade på Samson.

Samson låg på Drottninggatan 82 bredvid Skandia-biografen. Ägare var Åke Samson och det dagliga arbetet i affären leddes av hans fru. Här jobbade periodvis flera jazzmusiker, bl.a Nannie Porres och Albrecht von Konow.

Samson hade bara jazz och klassiskt. Den klassiska avdelningen sköttes länge av den senare välkände filmkritikern Torsten Manns.

Nannie Porres: - Det var rena himmelriket att jobba på Samson med alla direktimporterade skivor och möjligheten att få lyssna på allt nytt som kom in.

*  Maybe Samsons is forgotten today but we remember the sticker. The one that sits on many of Columbia's American original records from the 1950s, such as Miles Davis’ Kind of Blue. It was hard to get rid of. Some collectors like it and find it interesting, others are bothered by it.
The background is that the American brand of Columbia has to be hidden to be sold in Sweden, because English Columbia (EMI) had the rights to the name. Normally, the records were released in Sweden by Fontana or Philips, but some stores preferred to import Columbia directly from USA. Then all traces of the American company, on both labels and covers, must be dashed or pasted. And Samson chose stickers with their own company name.
Samson was at Drottninggatan 82. The owner was Åke Samson and the daily work of the store was led by his wife. Periodically there worked several jazz musicians, including Nannie Porres and Albrecht von Konow.
Samson only had jazz and classics. Nannie Porres says it was the kingdom of heaven to work there, with all directly imported records and the opportunity to listen to all the new things that came in.




Södra Skivbaren



En gång på 1960-talet...

Det här kanske ni inte visste. Basisten i popbandet Hep Stars, Lennart ”Lelle” Hegland, hade en gång på 1960-talet en skivbörs i Stockholm. Han drev den tillsammans med sin bror Bengt och den hette Södra Skivbaren och låg på Skånegatan 55 på Söder. Den öppnades 1965 och slog igen 1969.

*  The bass player in the wellknown Swedish pop band Hep Stars, Lennart "Lelle" Hegland, had a record store in Stockholm in the 1960s. He run it with his brother Bengt and it was called Södra Skivbaren and was locted at Skånegatan 55. It opened in 1965 and closed in 1969.

Svala & Söderlund var en av Stockholms äldsta musik- och skivaffärer med anor från 1800-talet. 1935 flyttade affären in i Konserthuset i en lokal mot Kungsgatan, efter att tidigare ha legat på Malmtorgsgatan och vid Stureplan. År 2000 såldes det anrika företaget till ägarna av Skivspåret (se tidigare post) som dock slog igen verksamheten efter fem år.



Svala & Söderlund sålde också noter och framför allt biljetter till olika konsertarrangemang. Den stora bilden ovan är från 1981 och visar biljettkön utanför affären till Bruce Springsteens båda konserter i Johanneshovs Isstadion. Kön till Springsteens första konsert i Stockholm 1975 lär ha varit ännu längre. En anställd i affären berättar att folk började köa en vecka före konserten och att kön ringlade längs hela Sergelgatan, runt kvarteret och upp igen Sveavägen tillbaka till Konserthuset!

Gröndals Radio var en speciell skivaffär söder om söder i Stockholm. Från början en radioaffär med lite skivor som efterhand togs över av ägarens son. Han hette Karl-Erik ”Kejje” Engström och var en stor jazzentusiast. Han utökade skivavdelningen kraftig och kallade den för Old Jazz Shop. Det blev en guldgruva för alla som gillade äldre jazz.



Affärens bästa år var första hälften av 1960-talet. Då importerade Kejje skivor från USA som man knappast kunde hitta någon annanstans i Stockholm, t.ex med nyinspelad musik från New Orleans med musiker som Kid Thomas, Punch Miller och Kid Howard.
Ett av skivbolagen hette Icon som Gröndals Radio introducerade och annonserade om i Orkesterjournalen.

De flesta minns Hirschs Skivor från affären vid Hötorget. Bilden på skivbaren ovan är från början av 1960-talet.

Men firman hade anor från 1800-talet och hette först Hirschs Pianomagasin. Under första halvan av 1900-talet låg affären på Mäster Samuelsgatan 48 i hörnet av Drottninggatan. Under 1950-talet var firmanamnet Hirschs kort och gott och förutom skivor såldes även radioapparater, grammofoner etc.



I slutet av 1959 flyttade firman till nya Hötorgscity, i lokaler intill Hennes i första höghuset mot Konserthuset. Man övergick till att enbart sälja skivor och bytte namn till Hirschs Skivor. 1967 öppnades en filial vid Odenplan (Norrtullsgatan 10) men den stängdes efter bara några år. Företaget slog sen igen för gott runt 1980.

Bo Scherman: - Jag gick till Hirschs från 1955 och några år framåt. Då låg affären på Mäster Samuelsgatan. Jazzutbudet var riktigt bra, som jag minns det. Det var en trivsam gammal lokal, som låg en trappa upp, och man kunde lyssna både i lurar och i hytter. Nya Hirsch i en av Hötorgsskraporna hade ett urtrist sortiment och dålig personalkompetens på jazzområdet. Stefan Jacobsson: - Hirschs vid Hötorget var en ganska gammalmodig affär. När man klev in genom dörren möttes man av en äldre dam som sa: - Goddag. Vad får det lov att vara? Jan Forss: - Köpte några plattor där 1969 - 1970, men personalen var okunnig och arrogant. Då det blev Svala-Söderlund och Nordiska istället. Susanne von Stransky: - När Hirschs slog igen 1979-80 öppnade Studio One records i lokalen. De stängde 1993.

*  Most people remember Hirsch's Skivor from the store at Hötorget. The picture above is from the beginning of the 1960s. But the company had ancestry from the 19th century and was first called Hirsch's Pianomagasin. During the first half of the 20th century, the store was located at Mäster Samuelsgatan 48 in the corner of Drottninggatan. The store moved to Hötorget in 1959. It was closed in the early 1980s.

Östermalm har aldrig varit stadsdelen som kryllat av skivaffärer. Men det har funnits några. I mitten på 1950-talet öppnade Broddman en skivaffär på Storgatan 10. Företaget hade ytterligare två specialaffärer på samma gata – en för foto och en för radio/TV.



De båda bilderna här är tagna 1956 och visar Broddmans Skivor med en sober och kvalitetsmedveten butiksmiljö. Det var en skivaffär att räkna med som hade ett sortiment av t.ex jazz som kunde konkurrera med de större affärerna i stan.

Detta var före tiden för den beryktade reklamjingeln ”Broddmans, Broddmans, Broddmans” i Radio Nord och Radio Syd som gjorde företaget vida känt och bidrog till att Broddman utvecklades till en riksomfattande kedja. Nya affärer öppnades i Stockholm med butiken vid Hötorget i spetsen.



Snart följde butiker i Göteborg, Helsingborg, Halmstad och många fler städer runt om i landet. Gemensamt för affärerna var braskande reklam i stil med hur det såg ut vid Gustav Adolfs Torg i Malmö på 1960-talet (bilden nedan).



Företaget drevs av Georg Broddman tillsammans med sonen John. Broddman sålde visserligen kvalitetsprodukter men var också starkt priskonkurrerande genom lågprisimport och det egna varumärket IFBA.

Erik Hellström: - Sommarjobbade i butiken på Götgatan, 1967 tror jag. Många var lite rädda för far o son Broddman, som kunde köra rätt hårt med folk, när de dök upp. Å andra sidan dök de inte upp så ofta. Anne-Cathrine Largin: - Stämpelklocka och korta raster och klädkod: kjol för tjejerna och slips för herrarna. Inga undantag.

Udda kombination - skivor
och lampor



Den äldsta skivaffären på Östermalm var Svensk Belysningskonst som låg på Sibyllegatan 53. Från 1940-talet och några årtionden framåt var det en udda, men populär, kombination av lampor och skivor. Högsta kvalitet i båda sortimenten.

Det fanns vid den här tiden ytterligare en skivaffär på Östermalm. Den öppnade i slutet av 1950-talet och låg i hörnet av Storgatan - Grevgatan och hette Speldosan. Någon kanske minns att basisten och radioprofilen Bengt ”Bengan” Wittström jobbade där.

Skivaffärerna på Östermalm är sedan länge borta. Broddmans gick i konkurs och försvann ur stadsbilden på 1980-talet.

Gamla Brogatan var för många under 1970-talet Stockholms coolaste affärsgata. Här låg affärer som Puss & Kram, Impo, SkoUno och Klara Arbetarebod.

Här låg också Woolfi’s lilla skivaffär som tillsammans med Richard’s Records i Birger Jarlspassagen var pionjärererna i den rad av små oberoende importbutiker som växte fram i Stockholm under 1970- och 80-talet – däribland t.ex Pet Sounds, Gamla Stans Skivhandel, Space Records, Record Pool och Vinyl Mania. Av dessa finns som bekant Pet Sounds kvar, medan de andra är minnen blott. Woolfi’s låg bredvid Puss & Kram, i vars lokal SkoUno numera ligger, och ägdes av Wolfgang Jedliczka.



Woolfi är österrikare och kom till Sverige 1964. I början på 1970-talet hade han en bokföringsbyrå och fick kontakt med amerikanen Richard Berlin som bl.a drev Richard’s Records och som behövde hjälp med firmans pappersexercis. Woolfi blev allt mer engagerad i Richards affärer och fann sig själv ofta ståendes bakom disken i Richards skivshop i Birger Jarlspassagen.
Han lärde sig gamet och 1972 avvecklade han bokföringsbyrån och startade eget i skivbranschen.

Han öppnade en skivhörna inne i Puss & Krams lokaler på Gamla Brogatan. Samarbetet med Richard fortsatte. Richard importerade skivor från USA och Woolfi från Europa och de bytte och handlade med varandra.

Skivaffären Pick-Up låg först på St Eriksgatan 54 och flyttade sedan till Drottninggatan och hade filialer på Jakobsbergsgatan, i Skärholmen och i Kista.

"Pappa fick rätt till slut!"

Affären grundades 1956 av Roland Bergendahl och upphörde i slutet av 1980-talet. Det var CD-skivans intåg som fick Bergendahl att lägga ned. Han såg mer svårigheter än möjligheter i den stora omvälvningen av skivbranchen. - Och pappa fick rätt till slut, säger en av Rolands döttrar idag. CDn var ingen framtid!



Efter starten på St Eriksgatan öppnades efter några år den första filialen på Drottninggatan 8 där det också etablerades en postorderförsäljning en trappa upp under namnet Toppskivan. Butiken på St Eriksgatan slog igen på 1960-talet och huvudaffären flyttades till nya lokaler på Drottninggatan 29.

Filialen på Jakobsbergsgatan var specialiserad på jazz och klassiskt men i övrigt var inriktningen pop och schlager. Ett populärt inslag var skivsigneringar på lördagar då artister som Hep Stars, Magnus Uggla, Lill-Babs och Siw Malmqvist kom till butikerna.

Roland Bergendahl hade fyra döttrar som under sin skoltid alla hjälpte till i butikerna under lov och helger. Roland Bergendahl avled 2009 nära 80 år gammal.

Ann-Charlott Furrer - Det var inte bara topplist-musik hos Pick-Up på S:t Eriksgatan. De hade egen import av latinsk dansmusik och jag handlade mycket salsa.

Här fanns rariteterna

Den första butiken bland stans skivbörsar som i första hand vände sig till samlare var Golden Oldies på St Eriksgatan 96. Det var här man kunde hitta rariteterna inom rock och pop, särskilt singlar från 50- och 60-talet.

När andra sålde begagnade skivor till enhetspris mer eller mindre, stod Jan-Erik Ekblom bakom disken och granskade etiketterna efter serie- och matrisnummer, skivbolagens logotype och gatuadresser och andra kännetecken för att skilja agnarna från vetet, dvs originalen från senare pressningar och återutgivningar. De mest sällsynta och dyraste skivorna såldes sällan över disk utan hamnade i de auktionslistor som Golden Oldies regelbundet skickade ut till de riktiga samlarna.



Jan-Erik Ekblom öppnade sin affär 1977. Den finns fortfarande kvar även om öppettiderna idag verkar mer sporadiska än regelbundna. Jan-Erik är själv samlare och har varit det sedan tidigt 60-tal. Han säger att han självklart samlar musiken i första hand, men att han helst vill ha den i originalutgåvor.

Infälld i bilden ovan ses ett klipp från Dagens Nyheter 1984 där Jan-Erik Ekblom kallas ”Kung i plattans rike” och där han håller upp en stenkaka från 1957 med Elvis Presley’s Teddy Bear.

Finskt LP-fynd på Love Records i Radioshopen.

När Söderbergs upphörde tog alltså videobutiken Casablanca över lokalen. Casablanca bytte ägare och fick en ny skepnad 2008 och slog igen för gott 2014.

Lars Bengtsson öppnade 1981 en egen affär på St Eriksplan i de lokaler där Björks radioaffär legat i många år. Där är han fortfarande still going strong. Björks låg först i lokalen intill men flyttade senare till den större lokal som Bengtsson tog över.

Harald Hult: - Söderbergs skiv-reor minns jag väldigt väl. De var riktiga höjdpunkter. Ofta mycket jazz.

Björks Fotomagasin som Lars Bengtsson från Söderbergs tog över. Bilden är från 1920-talet.


*  Time for a new stereo equipment? Or a Lenco turntable or a Thorens? In the 1970s, you went to Söderbergs at Sveavägen. There was most of it, even a big record department.
Söderbergs opened in the late 1950s in the same premises where Casablanca later opened its VHS temple with old film classics as a specialty. Founder was Ernst Söderberg and the company became one of the leading sound and record stores in Stockholm.
The location was U-shaped with records in one half and hi-fi equipments in the other. Each department had its own entrance from the street. In addition to the founder, his son Leif Söderberg and his half-brother Lars Bengtsson were responsible for the store. The quality-conscious record department was managed by Tomas Gabrielsson and Peo Berghagen.
When Söderbergs closed, the video shop Casablanca took over the location. Casablanca changed ownership and got a new form in 2008, and shut for good in 2014. Lars Bengtsson opened his own store at St Eriksplan in 1981 in the premises where Björk's radio store had been for many years.

Samla skivor kan man göra på olika sätt. Nyligen berättade jag om skivsamlarbutiken Golden Oldies. En annan skivbörs som satsade på samlare var Got to Hurry på Yxsmedsgränd 4 i Gamla Stan. Den öppnade 1983 av bröderna Bosse och Lasse Nerbe. Det var rock från 1960- och 70-talet som gällde och här fanns gott om originalskivor som kostade 3-400 kr när normalpriset för en begagnad LP annars låg på max 50 kr. Got to Hurry hade koll på hur Decca-etiketten skulle se ut på en Rolling Stones-skiva från 1960-talet.


Annons från 1983.

Bosse Nerbe var också med och ordnade den första skivmässan i Stockholm 1983. Då hade samlarintresset för skivor tagit fart i Sverige och t.ex kunskapen om att skilja på olika pressningar av LP-skivor spridit sig. Den var länge, särskilt när det gäller jazz, tämligen obefintlig. Inte så konstigt eftersom vinylskivan var en så pass ung och modern företeelse. Det fanns inte så stor anledning att bry sig.

Det var först framåt 1980-talet som japanska skivsamlare började botanisera i skivbolagens historia och lärde sig identifiera olika pressningar efter skivetiketternas design och färg, gatuadresser och andra kännetecken på vinylen och omslagen. Idag är tidigare okända nördbegrepp som ”deep groove”, ”flat edge”, ”ear” etc nästan vardagsmat som det skrivs böcker om och som är avgörande faktorer för skivans pris. Före 1980 var t.ex Blue Note just bara Blue Note och en amerikansk jazzlabel bland andra. Nu kan det skilja tusentals kronor i pris för en 50-talsutgåva om t.ex etiketten råkar ange skivbolagets adress som 56:e gatan i New York istället för Lexington Avenue.

Nu är det nypress som gäller

Bröderna Nerbe har kvar sin affär Got to Hurry i Gamla Stan. Det är fortfarande äldre rock som gäller men man har övergivit specialiseringen på originalskivor. Nu är det nypress som gäller. De ser en poäng i att bara behöva betala några hundralappar för en perfekt ospelad kopia av en 60-talsklassiker istället för tusenlappar för ett (kanske) halvslitet original.

Harald Hult: - Det tog tid innan man lärde sig skilja på olika pressningar och förstå vad som gällde. Jag kan säga att jag inte hade full koll ens när jag öppnade på Rörstrandsgatan i början på 90-talet. Då kunde det komma japaner och andra och fynda 2000 kr-skivor för 200 kr.

*  Recently, I told about the collector shop Golden Oldies. Another record store aimed at collectors was Got to Hurry at Yxsmedsgränd 4 in Gamla Stan. It opened in 1983 by the brothers Bosse and Lasse Nerbe. They sold rock music from the 1960s and 1970s and there were plenty of first pressings in the store that cost 3-400 kr when the normal price for a used LP would be up to a maximum 50 kr.
Bosse Nerbe was also organizing the first record fair in Stockholm in 1983. Then had the knowledge about collecting first pressings and things like that, increased in Sweden. It had long been fairly non-existent, especially with regard to jazz.
It was in the early 1980s that Japanese record collectors began to study the history of record companies and learned to identify different pressings according to the design and color of the labels, street addresses and other characteristics of the vinyls and the covers. Today, things like "deep groove", "flat edge", "ear" etc are familiar concepts and important factors for the price. Prior to 1980, Blue Note was just Blue Note and an American jazz label among others. Now it's possible to distinguish thousands of kronor in price for a 1950's edition if, for example, the company’s office address on the label is 56th street in New York instead of Lexington Avenue.
The Nerbe brothers are still running the store in Gamla Stan. It’s still older rock music that applies, but they have abandoned the specialization in originals and first pressings. Now it’s new pressings LP that counts. They see a point in just having to pay a few hundreds kronor for a perfectly unplayed copy of a 60's classic, instead of maybe thousands for a first pressing.

Skivaffärer försvinner men några finns kvar. Och mycket handlar idag om Internet.

Det har sina sidor att sälja skivor på Internet. Det har inneburit stor genomslagskraft för de som satsat på det. Jag själv var en av de första med Birka Jazz och fick uppleva hur en liten affär på en bakgata i Vasastan plötsligt fick liksom ett skyltfönster i både New York, London och Tokyo, ja över hela världen.

En annan var Lars Larsson med Record Mania. Han öppnade sin lilla butik på Östgötagatan år 2001 med en butiksyta på 10-15 kvm. Sveriges minsta skivbörs säger han själv, men nu är den bland de största i världen – på nätet.


Mycket jobb vid datorn för Lasse Larsson på Record Mania.

Men det har som sagt sina sidor att sälja skivor på Internet. I en öppen affär är tempot ofta ganska makligt. Som kund kan man i lugn och ro bläddra igenom backarna och vrida och vända och kanske lyssna innan man slår till på en skiva. Även om skivan är eftertraktad kan det ta sin tid innan den försvinner. På nätet handlar det om något annat, en annan slags psykologi.

När en etablerad webshop annonserar om ”new arrivals” blir det ofrånkomligt rusning. De mest begärliga skivorna försvinner innan man hinner blinka och mycket annat åker med av bara farten. Det betyder många glada kunder men också en del missnöjda. Skivan redan såld, typiskt! Det är en del av vardagen i Birka Jazz.

Säkert i ännu högre grad hos Record Mania. Med sina täta uppdateringar på ett nästan givet klockslag sitter skivsamlare runt om i världen och bevakar händelsen. Jag har själv suttit där och försökt hänga med i svängarna. Inte en chans att tänka efter eller gå och kolla om skivan redan finns i samlingen. Då möts man bombsäkert av det förargliga beskedet ”just sold”.

"Vi säljer 70-80 %
inom ett par timmar"

- Vi säljer 70-80 % av de nyinkomna skivorna inom ett par timmar, säger Lasse. Jag är mer glad än bekymrad. Men det är så klart tråkigt att skivor som många vill ha försvinner så fort. Man har ju oftast bara ett ex. Det handlar också om vilket pris man sätter på skivan. En kollega sa en gång att jag satte priser för att sälja, medan han själv satte priser för att få behålla skivorna ett tag. Snabb försäljning innebär också att det kan vara svårt att hålla uppe standarden i butiken. Men vi jobbar på det genom att ställa ut fler eftertraktade skivor under veckorna. Så att det ska löna sig att titta in här.

Lasse Larsson är från Uppsala. Han jobbade som DJ från 1988 och ett tiotal år framåt. Artistnamnet var Skivsamlar-Lasse. 1996 drog han igång en postorderverksamhet och skickade ut papperslistor med skivor till salu. Han började med ett kundregister på ca 300 samlare, de flesta i Japan och Europa utanför Sverige. Från början var det mest soul och funk. Efter ett par år med öppen butik blev det mer jazz och hiphop och numera också rock.


*  Record stores disappear but some are still there. And much is about the Internet today.
It’s something special to sell records on Internet. It has had a great impact on those who invested in it. I myself was one of the first with Birka Jazz. I experienced how a little shop on a small street in Stockholm suddenly got like a display window in both New York, London and Tokyo, yes all over
the world.
Another one was Lars Larsson with Record Mania. He opened his small shop at Östgötagatan in 2001, just about 10-15 sqm. Sweden's smallest record shop he says, but now one of the largest in the world – on Internet.
But as has been said, it’s something special to selling records online. In a street shop, the pace is often quite easy. As a customer, you can browse through the crates and turn and turn the records, and maybe listen before you decide to buy. Even though the record is sought after, it may take some time before it disappears from the store. Online is about something different, another kind of psychology.
When an established webshop announces "new arrivals" there will be a rush. The most wanted records disappear before you can blink. That means many happy customers but also some dissatisfied. The record already sold, typical! It is part of everyday life in Birka Jazz.
Certainly even more at Record Mania. With their frequent updates at a certain time, record collectors around the world are watching the event. I have sat there myself and tried to keep up with the turns. Not a chance to think after or go check if the record already is in the collection. Then you'll be met by the message "just sold".
- We sell 70-80% of the new arrivals within a couple of hours, says Lasse. I'm more happy than worried. But it's of course sad that records that many people want, disappear so fast. It's also about the prices you put on the records. A colleague once said that I set prices to sell, while he set prices to keep the records for a while.
Lasse Larsson is from Uppsala. He worked as a DJ from 1988 and a decade ahead. The artist name was "Skivsamlar-Lasse". In 1996 he started a mail order business and sent out paper lists with records for sale. He started with a customer register of about 300 collectors, most in Japan and Europe outside Sweden. From the beginning it was most soul and funk. After a couple of years with the street shop, it became more jazz and hiphop and now also rock.

Det här är historien om Skivgrossisten som på 1970-talet var en av de populäraste skivaffärerna i Stockholm. Deras affärside var att sälja LP-skivor från amerikanska överskottslager, s.k cutouts som hade omslag med ett borrat hål eller ett avklippt hörn.

Affärerna låg på Drottninggatan och Folkungagatan och startades av Kenneth Bjälkenfalk. Han blev senare en profil på Roslagsgatan med antik- och kuriosaaffären Magasin 13.


Skivgrossistens "nöff-nöff"-påse.

Den första skivbutiken öppnades 1970 på Drottninggatan 16. Kenneth berättar att den tillkom av en slump. En dag fick han besked från frakterminalen vid Norra Station att han hade 300 kartonger från USA att hämta. Han hade ingen aning om vad det var. Men det visade sig vara 20.000 amerikanska cutout-skivor som en amerikansk firma hade skickat till honom. Det var kompensation för en missad affärsuppgörelse i en helt annan bransch och som kostat Kenneth Bjälkenfalk en del besvär.

Kenneth visste inte vad han skulle göra med skivorna. Han åkte runt med kartonger i Stockholm och hela Mälardalen och försökte sälja till skivaffärer. Men ingen ville köpa. De var rädda för de svenska skivbolagen och ville inte befatta sig med skivorna, säger Kenneth. Det slutade med att han övertog lokalen efter en kemtvätt och drog igång en egen försäljning av skivorna.

I hela sitt vuxna liv har han suttit där i det lilla båset bakom fönstret i gatuändan av den långsmala lokalen. Omgiven av skivor. Stefan Dahlberg var 20 år när han 1981 startade Cosmos Factory, skivbörsen på Upplandsgatan 47. Det var hans första jobb och är förmodligen också hans sista. Det tror han själv i alla fall. Han har inga planer på att sluta.

Detta gör honom till en av veteranerna i branschen. Det är nog bara Börje Gellborn och Eva Svensson (Söders Skivbörs) som slår honom. De båda har över 40 år i samma lokal.



Firmanamnet kommer förstås från den klassiska LP-skivan med Creedence Clearwater. Stefan Dahlberg fick, som många andra, offra sin privata skivsamling för att komma igång. Det var mycket rock till en början men det har efter hand blivit mer och mer jazz.

Han säljer både CD och vinyl, både nytt och begagnat. Håller alltså fast vid CD trots att marknaden totalt tappat farten. Han säger att det till och med är svårt att köpa in nytt eftersom mycket idag saknar distribution i Sverige. Han försöker satsa på boxar som han menar att folk fortfarande tycker om att köpa.

Micke Goulos / Andres Lokko (ca 1990): - "Cosmos-mannen" har bruna tofflor och är pedant. Så fort man bläddrar igenom en back är han där och rättar till skivorna. Den totala avsaknaden av "ny musik" ger en känsla av att Cosmos enda funktion är ren "gubb-catering". Thomas Roth: - En mycket trivsam butik med en av de trevligaste personerna i branschen bakom disken. Mycket service-minded och skaffar gärna hem skivor efter önskemål.

Kvällsöppet hos Mickes skivor. Mina första minnen av lokalen på Långholmsgatan 20, där Micke håller till, är när Peter Bodén startade sitt antikvariat Hundörat där för 25 år sedan. Han flyttade sen till en annan del av Söder och Micke Englund tog över och öppnade skivaffär. Det var för 20 år sedan. Både Peter och Micke säger att deras liv började den dag de flyttade in i den här lokalen.
Micke sålde också serietidningar och det var inte riktigt min grej. Men jag tittade in då och då för skivorna, ibland sent på kvällen eftersom Micke inte är den som stänger när andra brukar göra det.

Mer som ett vardagsrum

Kvällsöppet är en av egenheterna med denna lite speciella skivbutik. En annan är förstås karraktären Micke Englund. Han är uppslukad av musik. Han spelar, han samlar, han diskuterar, han skriver. Eftersom han är på plats större delen av sin vakna tid blir butiken mer som hans vardagsrum och kunderna hans gäster. Och skivorna bara en anledning att sätta på en låt och diskutera en artist. Eller för Micke att brista ut i en sångduett med David Bowie.



Innan han öppnade skivbutiken jobbade han på Posten. Sorterade brev i 15 år. Man kan förstå att han tycker att livet började när han öppnade skivaffären. Det livet har man i åratal kunnat följa i en blogg på nätet där han skriver om allt från musik till vardagshändelser; mycket musik, mycket Elvis, skivor, favoriter, svensk pop, listor. Om folk som vill köpa eller sälja skivor, om varför han trivs bäst i affären på kvällarna, varför han målade väggar och tak gula eller om vad som hände när Torsten Flinck kom in i lokalen. Det började med att Flinck fick en utskällning för att han drällde ner en hög CD-skivor i golvet men slutade med att Micke engagerades i Revolutions-
orkestern och deltog i Melodifestivalen 2012.

I bloggen finns också en utförlig beskrivning om mötet med den allra första kunden i november 1996. Där får man en förklaring till varför det sitter en 20 kr-sedel fastnitad i taket framför disken. Och ärligt talat framgår det också att affärsrörelsen inte alltid varit en lustfylld hobby. Det behöver ju säljas också och när det ibland inte sker kan tillvaron vara nog så bister.

Stolt över sitt livsverk

Men Micke Englund är stolt över sitt livsverkt. Två affärer (en mindre ligger på andra sidan gatan med bl.a hiphop som specialitet) och med sin bostad en trappa upp från den större lokalen.

Nu har han fyllt 60 år men räknar med att kunna hålla på i många år till. Han säger att han är glad för att han hann bli 40 innan han öppnade affären, och inte var 20. Nu har han lite tillgodo och kan lägga de åren på slutet istället om det vill sig.

Space Records hette en skivaffär som låg i den s.k NK Arkaden, som inte längre finns men låg där Filmstaden växte fram och numera är en förlängning av det stora varuhuset.
Space Records startades 1973 av Stig Lennart Larsson och Anders Hassbring och hade sin storhetstid runt mitten på 70-talet. I slutet av årtiondet överläts affären till Stefan Serrander och flyttades till Medborgarplatsen.



Stig Lennart Larsson berättar att de lyckades övertyga Billboard i USA att de var en radiostation och fick därmed alla de promoskivor som gick till radiostationerna i USA och runt om i världen. 80 % av skivorna i den nyöppnade affären var promoskivor. Det var så vi kom igång, säger han. Folk upptäckte att vi var snabba och de flesta såg promostämpeln som bonus.

Att vara först med nyheter och billigast var framgångsreceptet. Space Records importerade två ton skivor i veckan. Det var möjligt tack vare den tidens låga dollarkurs. Och enligt Stig Lennart sålde de under några år näst bäst i stan, efter Åhléns som var störst. – Vi tog 25 kr för en LP när Åhléns tog 32 kr. Vi var också billigare än t.ex Richards Records och Woolfis som var några av konkurrenterna på importsidan. Vi kunde sälja 25.000 ex av en ny Pink Floyd-platta.


Stig Lennart Larsson på 70-talet.

Space Records öppnade också en separat singelbutik intill huvudaffären och även en tredje butik i arkaden som kallades Harlem Records där man sålde cutouts och andra lågprisskivor. En stigande dollarkurs och problem med de svenska skivbolagen gjorde att tiderna försämrades för de små importbutikerna. Butiker stängdes eller överläts till nya ägare.

Space Records grundare lämnade branschen. Anders Hassbring blev läkare och Stig Lennart Larsson öppnade en bokhandel i Fruängen.

Stefan Jacobsson: - Space var, tillsammans med Richards och Woolfis, den ledande importaffären på sin tid. Men det är att ta i att de skulle ha sålt 25 000 Pink Floyd-plattor. Finns inte chans. Stig Lennart verkar vara lite speciell idag. Han är för långt borta från 70-talets verklighet. En tänkare och sökare.

I den klubb- och dance-kultur som etablerades i 1970- och 80-talets Stockholm var det några skivaffärer som spelade en viktig roll. Små butiker som specialiserade sig på att förse klubbarnas discjockeys med den rätta musiken och där DJ:s och likasinnade älskade att hänga. Först var det Richard's, Woolfis och Space. Sedan kom skivaffärer som Record Pool, Vinyl Mania och Pitch Control som växte fram ur varandra.



Record Pool startades i slutet på 70-talet av Hans Kjell. Han fick överta den singelbutik som Space Records startat intill sin huvudaffär i NK-arkaden. Han bytte namn på butiken och flyttade den till Malmskillnadsgatan 21.
Inköpsansvarig var engelsmannen Ian Colven. Han såg till att Record Pool fick hem den senaste klubbmusiken och de senaste tolvorna. I mitten på 1980-talet startade han Next Stop Distribution tillsammans med sin bror Michael. Det blev senare en av jättarna i svensk skivindustri och låg bakom bl.a Mega Store, den stora skivbutiken vid Sergels torg.



Vinyl Mania startades 1983 genom en utbrytning från Record Pool, som vid det laget tagit över Skivfabriken vid Birger Jarlsgatan och körde hårdrock i källarplanet och toppliste-musik i gatuplanet.
Vinyl Mania låg på Vasagatan 21 och var under senare hälften av 80-talet den viktigaste importaffären och distributören för disco/DJ musik. Man startade också ett skivbolag, Beat Box, som gav ut italo- och euro disco. Huvudägare i Vinyl Mania var Fredrik Ramel, John Wallin och Michel Petré.
I slutet på 1980-talet drabbades också Vinyl Mania av en utbrytning. Det var Christer Wåhlberg som tog intiativet. Han hade börjat på Vinyl Mania redan som 18-åring och ville nu starta eget. Han fick med sig två av ägarna, John Wallin och Michel Petré.



De tre startade Pitch Control och det blev slutet för Vinyl Mania på Vasagatan. Pitch Control tog över rollen som den viktigaste DJ-butiken i Stockholm. Affären låg på Gamla Brogatan och drevs av grundarna till 1996. Därefter överläts verksamheten till anställda som fortsatte i ytterligare ett antal år.

Från slutet av 80-talet och framåt dök det upp flera efterföljare med fokus på vinyl och modern dansmusik; disco, hiphop, r&b, electro, house, techno etc. Det var bl.a Groove Records på Slöjdgatan, Recordnet och Nitty Gritty Records på S:t Eriksgatan, Milkway Records i Gamla Stan, Illegal på Bondegatan, Planet Rhythm, Truly Vinyl på Folkungagatan, Soundkilla på S:t Eriksgatan och Back to Plastic på Krukmakargatan.

Överlevare

Två överlevare i genren är Snickars Records på Hökens gata och Fade Records på Skånegatan. Snickars startade 1995 på Repslagargatan och ligger nu på Hökens gata 11. Fade Records ligger på Skånegatan 78 och startade 2002.

  
Snickars Records och Fade Records.

Ayodele Shekoni: - Mustafa och hans skivbutik Groove Records på ”tattar-torget” (det vill säga Hötorget) var en kritisk källa till vinyl i slutet av 80-talet. Han importerade skivor och jag fick tag i bästa break beatsen hos honom. Monica Bergmark: - Utbudet i skivaffären var helt avhängigt inköparna, deras kunskaper och val. Som DJ hade man sitt eget fack i skivaffären, där biträdena sorterade in skivor som de trodde en viss DJ skulle gilla. Och det var i DJ-världen musikutvecklingen skedde; ny musik spelades först av DJ:s ute på klubbar och diskotek. Kool DJ Dust: - Hängde på Snickars sen dom öppnade 1995. Man kunde stå där och hänga en hel dag, hårt liksom. Snickars var mycket mer personligt och hängvänligt än de andra DJ butikerna under den tiden, Mega och Pitch. Kornél Kovacs: - Snickars har alltid varit väldigt relevant för DJ-kulturen. Det är en grym skivbutik och har länge varit en knutpunkt för DJ:s och producenter i Stockholm. Per Melchersson: - Illegal på Bondegatan drevs av Pär Grindvik och Tobias von Hofsten.

*  In the club and dance culture established in the 1980s Stockholm there were some record stores that played an important role. Small shops specializing in providing club DJs with the right music and where DJs and like-minded loved to hang.
There were record stores called Record Pool, Vinyl Mania and Pitch Control and they emerged from each other.
Record Pool was started in the late 70's by Hans Kjell. He took over the single store that Space Records started next to its main store in the NK arcades. He renamed the store and moved it to Malmskillnadsgatan 21.
The purchasing of records was handled by Englishman Ian Colven. He made sure that Record Pool took home the latest and hottest club music. In the mid 1980s he started Next Stop Distribution with his brother Michael. It later became one of the giants in the Swedish record industry and was behind Megastore, the big record store at Sergels Torg.
Vinyl Mania was started in 1983 by people from Record Pool. It was located at Vasagatan 21 and was the most important import business and distributor of disco / DJ music in the late half of the 80's. The main owners of Vinyl Mania were Fredrik Ramel, John Wallin and Michel Petré.
In the late 1980s, several employees at Vinyl Mania left the company for starting a new store. It was Christer Wåhlberg who took the initiative. He had begun at Vinyl Mania already at the age of 18 and wanted to start his own. He brought two of the owners, John Wallin and Michel Petré, and they founded Pitch Control. It meant the end for the store at Vasagatan.
Pitch Control took over the role of the most important DJ store in Stockholm. The store was located at Gamla Brogatan and was run by the founders until 1996. After that, the business was transferred to employees, which continued for a number of years.
Two survivors in the genre are Snickar Records at Hökens gata and Fade Records at Skånegatan. Snickars started 1995 at Repslagargatan and is now on Hökens gata 11. Fade Records is located at Skånegatan 78 and started in 2002.

En skivbörs som många minns var Skivix Marknad på Barnhusgatan. Det udda och vitsiga namnet stack ut och det gjorde också innehavaren Bosse Gustafsson. Han var något av en överlevande hippie och hade bestämda åsikter om hur han ville ha det i sin butik. Ingen musik efter 1975 t.ex och absolut inga CD.

Det var ordning och reda i butiken, men prissättningen på skivorna kunde vara lite fri. Det blev ofta en förhandlingsfråga med kunden. Att han inte ägnade sig åt prismärkning i onödan försvarade Bosse med att "samlare inte ville ha kladdiga prislappar".

Han kunde uppfattas som besvärlig ibland, lite vresig och omväxlande pratsam och tystlåten. Drog sig inte för att läxa upp en kund. Men mest var han en snäll och vänlig man. Kunnig på musik, särskilt 60-tal, och intresserad av mycket annat också. Allra helst lyssnade han på klassisk musik. Jag lärde känna honom lite i början på 80-talet då jag hade ett antikvariat på Riddargatan. Han tittade in ibland för att köpa en diktsamling och prata litteratur eller politik en stund.


Bild från 1981 (klipp ur Aftonbladet) med Bosse Gustafsson t.h och
medhjälparen Jan Littorin.

Han startade skivaffären 1978 genom att överta en befintlig skivbörs. Då jobbade Bosse i sin familjs fotoateljé i Skogås. Han fick ta över skivbörsen för en billig penning. Med glimten i ögat och med anspelning på det spretiga sortiment som följt med i köpet, döpte han om butiken till Skivix Marknad.

Så småningom kunde han styra upp lagret och satsade på rock, jazz och klassiskt. Det var viktigt för honom att skivorna som han sålde lät bra, att ljudet var ok. Därför hade han en skivtvätt bakom disken. Det var en klassiker av märket Keith Monks. Säkert den enda i stan som användes i en skivbörs.


Skivtvätt av märket Keith Monks.


Plötsligt en dag satt det en lapp på dörren till butiken. Det stod att Bosse Gustafsson var död och att affären var stängd. Det var 2002 och det var oväntat och sorgligt. Han dog på väg till jobbet, föll ihop när han korsade Norra Latins skolgård. Lappen på dörren satt kvar och det tog mycket lång tid innan butiken tömdes.

Micke Englund: - Föregångaren till Skivix hette Nadir och drevs av Josef, Johan och Ferenc - samtliga från Tullinge. Dessa hade i sin tur tagit över efter Björne som under några år drev butiken under namnet Early Bird. Björne bor numera på Gotland. Anders Lönn: - Björne Hamrin började sen jobba på Skivcentrum i Sundbyberg där han i många år var den drivande kraften. Det var en av de bästa skivaffärerna i Stockholms-trakten. Jan Littorin - Jobbade på Skivix våren -80 till hösten -83. Fick ansvara för skivtvätten... Lärde honom gilla Joy Division mm..... Lärde honom om punk å annat "nymodigt".... han lärde mig mycket om 60-tal.... Vi var en bra kombo! Saknar honom. Johan Källs: - Jag körde sopmaskin förbi där tidigt om morgnarna när jag var 20. Och där köpte jag Kebnekajse (2:an), Hoola (debuten) och H&K:s Canada Lumberyard och antagligen en del annat som jag inte längre minns 25 år efteråt. Jonas Cedergren: - Jag köpte mycket klassisk musik av honom. Skall aldrig glömma när jag kom in i affären och han och några likasinnade stod och lyssnade på, av all musik, Delius violinkonsert med Ralph Holmes som solist. De var inte kontaktbara. Märklig syn med dessa hippies som, milt uttryckt, andäktigt lyssnade på Delius. Stefan Dimle: - Saknar Bosse och hans Skivix Marknad. Utan några som helst problem kan jag höra hans fylliga stämma om jag blundar. Det fanns några undantag från 1975-regeln och det var bl.a Joy Division. Började jag prata Joy Division med Bosse så blev det alltid lite rabatt på de skivor jag hade tänkt köpa. Roger Bergner: - Ja, Bosse var speciell, bra sortiment och skick på skivorna och man kunde även ta med en skiva som man ville ha tvättad mot en kostnad av en tia eller så! Granne med Skivix låg en tvålförsäljare, vars tvålar och andra skönhetsmedel fyllde även Skivix lokal med väldoft! Lina Boström: - Fick lära mig att Ornette Coleman var "svår jazz" och att cd-skivan en dag skulle försvinna. Han hade inte rätt i allt, men en karraktär var han ju, Bosse. Jonas Cedergren: - Åt mig sade han att en CD bara ger hälften av musiken. I princip håller jag med honom, Ooh nu är CD:n på väg bort. Micke Goulos / Andres Lokko (ca 1990): - Bosse har en amerikansk prisguide vars riktpriser han omvandlar till tämligen saltade svenska priser. Han gillar inte kunder som lämnar affären tomhänta och hans blick har bränt hål på åtskilliga ryggar.

House of Oldies heter skivbörsen som ligger på Torsgatan och som Janne Karlin startade för 23 år sedan. Den har ett ganska blygsamt yttre och inne i lokalen blir man kanske inte alltid imponerad av vad som lite osorterat brukar stå i skivbackarna. Men skenet bedrar.

Rockabilly från 50-talet

Är man skivsamlare, gillar t.ex rockabilly från 50-talet och saknar en sällsynt single på Imperial kan Janne mycket väl gå in i de bakre regionerna och plocka fram den eftersökta skivan. Och kanske inte bara det, kanske tar han ut en hel back med singelrariteter där inget kostar under 1000 kr.

Gäller det singlar, 50-talsrock, blues och country finns det ingen i Stockholm eller i Skandinavien, kanske inte i hela världen, som slår Janne Karlin på Torsgatan. Han har köpt några av de största skivsamlingarna som varit till salu i Sverige, och det gäller både rock och jazz. Och han åker ofta till USA och handlar. För något år sedan var han där och köpte en av världens största singelsamlinger med rockabilly och rock’n roll från 1950-talet. Den tillhörde Douglas Hanners, känd för att bl.a arrangera den stora skivmässan i Austin.
- Det var min största och dyraste samling hittils, säger Janne. 150.000 singlar. Det tog mig en vecka att bara packa.

Köpte jazzsamling för en miljon

Att han i hård konkurrens köpte den stora jazzsamlingen efter Ulf Schwarz var otippat. Jag var själv med i budgivningen. Janne Karlin bjöd 1 miljon och vi andra tvingades ge upp. Jazz var inte Jannes grej men han visste vad det handlade om. Och han hade god support i sin medhjälpare, den pensionerade bankbibliotekarien Lasse Lundgren, som visserligen på sitt stillsamma sätt kan mer om countrymusik än de flesta, men som också har en gammal kärlek till jazz.


Lasse Lundgren hjälper Janne i affären

Nu kunde Janne fylla hela affären med jazzskivor och såg möjligheten att fånga in en helt ny publik. Men han var inte helt nöjd:
- Jag tänkte att jag nu gav svenska samlare möjligheten att komma över de riktigt stora jazzrariteterna, säger Janne. Blue Note-skivorna t.ex som kostar 10.000 kr eller mer. Och att det fantastiska utbudet skulle locka många nya att börja samla. Men det blev inte riktigt så. I stället blev det mest japaner och andra utlänningar som kom, och efterhand tömde butiken på jazz.

I början på 1990-talet var Janne Karlin i 25-årsåldern och hade ett tryggt ekonomijobb på UC AB. Sedan tonåren var han också en hängiven skivsamlare. Men det var något som fattades. Han bestämde sig för att tillsammans med sin dåvarande flickvän göra en jorden runt-resa och sa upp sig från jobbet och sålde hela skivsamlingen.

Vändpunkt i livet

På resan hamnade de i Wellington, Nya Zeeland. Av gammal vana gick Janne en dag in i en skivaffär. Det blev hans lycka och vändpunkten i hans liv. Skivaffären hade just köpt in en stor amerikansk singelsamling.
- Skivorna stod prydligt uppställd i hyllor och ordnade efter label, berättar han. Jag drog ut den ena skivan efter den andra. Nästan bara rariteter. Och alla kostade 10 kr styck. Det var som en dröm. Stockholmskillen som just sålt alla sina skivor hade inget val. Han ringde hem till farsan, fick låna 10.000 kr och köpte 800 singlar ur den där samlingen.

När han kom hem med skivorna bestämde han sig för att öppna skivaffär. Han började med att skicka ut några listor och jobba upp ett kundregister. Sen hittade han en lokal på Torsgatan. Affärsläget var dåligt så lokalen var gratis. Han fick ett starta eget-bidrag på 13.000 kr/mån och satte igång - med 1000 singlar, 4 backar med LP och 20 st CD-skivor…

Anders Wallinder: - Samlingen med Blue Note från Ulf blev lite av startskottet för mig att samla jazz. Jag lärde mig att samla med kvalitet i högsätet. Så för mig funkade det som Janne tänkt! Micke Goulos: - En av mina favoritbörsar idag. Inne hos Janne och Lasse hittar man alltid något. En annan favorit är Harald och Andra Jazz. Det är typiskt att ingen av dessa båda affärer lägger ut skivor på nätet och låter dem försvinna där. Skivorna finns i butiken.

Andreas Skivor var den kreddigaste skivaffären på Söder i slutet av 90-talet. Affären startades av Andreas Fryklund 1997 och bytte lokal några gånger innan den landade på Skånegatan 90. Den slog igen 2003.


Andreas Fryklund 1999 i affären på Skånegatan.

Andreas sålde både CD och vinyl, nytt och begagnat. Han satsade på ny dansmusik men hade också ett intressant sortiment av jazz, latin, pop och rock. Trots framgångar och ett bra rykte tröttnade Andreas efter 6 år. Han tyckte att han fick slita för hårt.

Han stannade kvar i populärkultur-branschen men skiftade till film och öppnade Badlands på Södermannagatan (som också hade lite skivor och böcker). Och 2008 flyttade han verksamheten till Krukmakargatan där han öppnade Papercut, en sympatisk butik som han fortfarande driver. Den är specialiserad på böcker och tidskrifter om mode, konst, design, film och musik.

Lars Larsson: - En bra affär som var synd att den försvann. Andreas jobbade extremt hårt så jag förstår att han tröttnade. Jag sålde på kommission där och det gick jättebra. Man märkte att han fick kunder som kanske inte gick så ofta i skivaffärer plus de som gick väldigt ofta. Det gjorde att han kunde sälja begagnade skivor som hade blivit osålda i många andra affärer. Tror jag sålde 20 ex av Isaac Hayes "Tough guys" där, fyllde på ett nytt ex varje vecka.

Record Palace var under några år Stockholms största skivbörs. Affären låg på S:t Eriksgatan 56 och startades 1996 av Göran Forsberg. Han hade tidigare haft skivbörsen Jeepster, i hörnet Tulegatan-Odengatan.

Lokalen på S:t Eriksgatan var i två plan och 240 kvm stor. LP-skivor och maxisinglar på det övre planet och singlar, CD och nyinkommet på det nedre. Göran tror att man hade bortåt 400.000 skivor totalt i lager.


Göran Forsberg 1999 i sin affär Record Palace.

Affären slog igen 2002. Då hade Göran Forsberg redan haft en Internet-butik i flera år. Nu övergick han helt till den verksamheten. Han flyttade till Nora och öppnade för några år sedan fysisk butik igen under namnet Nora Skivbörs.

En figur man inte kommer ifrån i Stockholms skivbörsvärld är Jan Littorin. Han har varit med sedan 1980, i olika butiker som anställd, på skivmässor och med sin egen skivbörs Little Shop of Records. Alla vet vem Jan Littorin är och han själv vet vem alla andra är.

Skriver man på Facebook om en obskyr liten skivbörs som funnits en gång, kan man lita på att man får en kommentar från Janne som för saken lite vidare och vet lite mer. Han pratar om folk i skivbörs-svängen som ett skrå och att det finns en gemenskap att värna om. Han berättar att när den gamla skivnördfilmen High Fidelity hade svensk premiär, samlade han ihop en 7-8 kollegor för att se filmen tillsammans. Efteråt gick de på en pub och diskuterade vad de sett.


Janne Littorin.

Han började jobba med Bosse Gustafsson på Skivix 1980 och stannade där några år. Jobbade sen på bl.a Vinyl Mania på Vasagatan och Tattoo Records på Hornsgatan.

Första egna verksamheten var i en liten galleria på Drottninggatan där han hyrde in sig med ett bord och sålde skivor. Han öppnade sedan Little Shop of Records på Bondegatan 7. Därifrån minns jag honom som en liten ivrig och entusiastisk svartrockare. Det var förstås mest rock i backarna, men han var inte främmande för t.ex jazz. Säger själv att han hade en period när han gick på Fashing och att han umgicks i kretsarna kring frijazzgruppen Konkret Lokomotiv.

Han lyssnar hela tiden på musik. Den kommer till och med före fotbollen som också är ett stort intresse för denne inbitne AIK-are. Frågar man honom efter minnesvärda konserter han varit på, nämner han framför allt två: Weather Report 1976 och Gang of Four 2005. Han spelade trummor också och var med i en tidig upplaga av indierockbandet Bob Hund.

Efter perioden på Bondegatan flyttade han runt i stan och hade affär på bl.a S:t Göransgatan och i ett kollektiv på Förrådsgatan i Solna. Senaste tillflykten för Little Shop of Records var på Hornsgatan 87 som slog igen våren 2017. Nu jobbar han med service i tunnelbanan.

Janne Littorin har i alla år sålt skivor på mässor. Han har själv också arrangerat skivmässor runt om i Sverige. I Stockholm låg han bakom den årliga skivmässan på Åsö gymnasium.

Här har vi alltså en man som levt ett liv med att kränga skivor. Vad har varit roligast med det?
- Att få ge tips till människor om bra musik, säger han. Och att få tips tillbaka.

Ibland tar jag bussen från Odenplan och åker ut till Råsunda. Det ligger några skivbörsar där som kan vara värda ett besök. Två av dem ligger vägg i vägg på Råsundavägen. Den ena heter Solna Skivbörs och drivs av Kristian Li. Jag kände hans pappa Berra (Bertil Lindström), som hade ett deckarantikvariat på Tegnergatan och även sålde böcker på Hötorget. Kristian har gått i pappans fotspår och säljer även han på Hötorget på söndagar, fast nu gäller det alltså skivor. Han satsar hårt på billiga skivor i en affärsfilosofi som han också ärvt efter pappan – fort in och fort ut.

Affären vägg i vägg heter Hot Records och ägs sedan 20 år av Daniel Trygg. Säljer både CD och vinyl med ett tämligen bredbent sortiment av rock, blues, country och lite jazz.

En jämvikt till detta hittar man ett stenkast därifrån, på Förrådsgatan. Affären heter Delicious Goldfish Records och har en inriktning mot punk, synth och new wave.


Delicious Goldfish Records i Solna.

Den äldsta skivbörsen i Solna heter Rainbow Music. Den startades 1980 av Fredrik (Sture) Hallberg och ligger fortfarande kvar i samma lokal, i ett undanskymt läge i ett hyreshusområde på Höstvägen nära gamla fotobollsstadion i Råsunda. Fredrik började sin bana som medhjälpare i Richard’s Records i Birger Jarlspassagen.

Under åren som egen skivhandlare har han också haft ett skivbolag med samma namn som butiken. För en del år sedan bestämde han sig för att sluta och sålde hela skivlagret på ett bräde. Men han ångrade sig och började skrapa ihop ett nytt lager. Han öppnade affären igen 2013.

Det finns minst ett 30-tal fysiska skivaffärer i Stockholm med omnejd i dag. De flesta är s.k skivbörsar som huvudsakligen säljer begagnad och ny vinyl. Den gamla typen av traditionell skivhandel som bara sålde nya skivor håller på att försvinna helt. Det finns bara några få kvar.

Jag har berättat om en del av de gamla skivaffärerna. Men det finns fler. Här är några som återstår att utforska:

Söderlinds Skivbar på Birger Jarlsgatan 20, Westin på Kungsgatan 28, Gottfrid Johansson på Västerlånggatan 78, Musikcentralen på S:t Eriksplan 13, Rudströms på Odengatan 38, Skivbörsen på Kungsgatan 57 och Sergelmusik på Klarabergsgatan 31.

När det fanns gott om vanliga skivaffärer runt om i Stockholm var inte skivbörsarna mycket att räkna med. 1978 t.ex, fanns det enligt ett reportage i Dagens Nyheter bara fem renodlade second hand-affärer i stan.
Men sen hände något. Under de kommande åren dök det upp den ena skivbörsen efter den andra. Antalet kulminerade runt år 2000 då det fanns över 40 skivbörsar och små vinylaffärer i stan.


Klustret kring S:t Eriksplan

Ungefär hälften av affärerna låg i trakten av S:t Eriksplan. Området betraktades som skivhandlar-tätast i hela Europa. Man kan nog säga att det var Skivbörsen på S:t Eriksgatan 71 som var uphovet till det här klustret. Den affärens enorma popularitet på 80-talet fungerade som en magnet och triggade många att pröva lyckan och etablera sig i området.

Jag har redan berättat om en del av de skivaffärer som fanns och fortfarande finns runt S:t Eriksplan. Det här är några som jag inte har nämnt och som nu är borta:

Repulsive Records, Mojo Records, Street Level, Trespass Records, Route 67, Chévere, Marquee, Jannes Country Cave, Axiom Records, Two Imaginary Boys Records och Masens Rockcenter.

Och här är ytterligare ett par affärer från samma område:

DIAMOND RECORDS Micke Goulos / Andres Lokko (ca 1990): - Nattetid hänger det flickor med tvivelaktig vandel under S:t Eriksbron där Diamond Records ligger. Här kissas det en hel del också, av doften att döma. Men trotsar man dunsterna och klampar upp för trapporna till Diamond hittar man en okey börs med mycket metal, mycket amerikanska tolvor och en massa sprillans CD:ar. Olle Johansson: - Jag minns första gången jag skulle dit. Jag hittade aldrig butiken eftersom lampan över dörren hade slocknat. Och när jag faktiskt hittade den vid mitt andra försök så undrade jag om jag hade gått fel. Det kändes som att gå in till en svartklubb. FREAK SCENE Stefan Jacobsson: - Freak Scene var en skivbutik som startades i slutet av 80-talet av mig, Anders Ollie Olsson, Håkan Carlsson och Thomas Knigge. Vi tog över en gammal damfrisering som låg mitt emot Beat Goes On på S:t Eriksgatan och det var i första hand Anders Olsson som skulle sköta den. Vi satsade på grunge. Det höll några år. Affären togs över av Juan Capel och blev så småningom Stockholms bästa skivaffär för garage och punk. Den slog igen 2005. Anders Olsson: - När vi planerade Freak Scene ville Håkan och jag ha en skivaffär för rockgourméer. En affär som du kunde gå in i och mer eller mindre på måfå kunde köpa några skivor och alla var skitbra. Namnet på affären fick vi från en singel med Dinosaur Jr som Håkan och jag tyckte var det allra fräckaste då sensommaren 1989. Dagskassorna var ganska skrala i början. Efter hand började folk hitta till affären, men inte alls i den utsträckning som vi räknat med. Var inte Stockholm redo för en delikatessbutik med rockskivor? Stefan Jacobsson: - Det var fel läge för den här typen av skivaffär. Skivköparna på S:t Eriksgatan ville göra fynd och hitta billiga begagnade skivor. Anders Olsson: - Drömmen om en skivaffär blev väl ingen mardröm, men heller inte den kick som jag hoppades på. Jag spelade knappt någon musik hemma under tiden som jag jobbade i butiken. Det kändes som att förstöra sin hobby genom att jobba med den på heltid.

Diamond Records låg under S:t Eriksbron. (Foto: Calm).

   
Masens Rockcenter låg på S:t Eriksgatan och Marquee Records på Odengatan. (Foto: Calm).


Söder och Gamla Stan

Södermalm och Gamla Stan var förstås också stadsdelar där det lätt flockades småbutiker som sålde begagnade skivor eller ny vinyl. Här är några av de affärer som kommit och gått och som jag inte har nämnt tidigare:

House of Kicks Records (Yxsmedsgränd 3), Zinkens Skivbörs (Hornsgatan 106), Popcorn Records (Götgatan 28), Little Shop of Records (Bondegatan 7), CD Collector (Bondegatan 16), Greatest Records (Ringvägen 110), Rockar Hårt (Hornsgatan 63), Skivkompaniet (Blekingegatan 59), Frizzle Records (Lilla Nygatan 9), Perfect Records (Götgatan 24), Wergemans (Götgatan 28), Alvglans Records (Östgötagatan 19) och Bear Records på Tjärhovsgatan.

Här är några till:

GÖRANS SKIVBÖRS Lars Hillerback: - Låg på Hornsgatan, vid Puckeln. Innehavaren körde en egen stil. Alla skivomslag stämplades med firmanamnet. Det var stämplar så man blev tokig. Måste ju få göra reklam tyckte innehavaren. Micke Englund: - Det värsta var att han kunde sätta stämpeln på framsidan. Ett snyggt omslag i vitt och så hans firmablaffa mitt på! Ja, den mannan skrämde bort sina kunder. Han hade noll koll och var förbannad för att folk inte handlade. Micke Goulos / Andres Lokko (ca 1990): - Göran heter inte alls Göran egentligen - utan Goki. Under 70-talet svämmade stans skivbörsar, och framförallt då Wasa, över av skivor där "Göran" hade potatisstämplat "Goki" på omslaget. Synnerligen oskönt. SUPERSAX Micke Goulos / Andres Lokko (ca 1990): - Det mest imponerande med Supersax är affischerna, t.ex italienska fotbollslandslaget (Forza Italia!). Men de är inte till salu. Annars har Herr Sax "fyllt" sin lilla shop med hårt packade skivor som inte en kotte vill ha. Fast han har sjyssta kragar på sina skjortor. Pär Melchersson - Supersax låg på Götgatan mitt i backen. Fick ny ägare sen och bytte namn, runt 1992-93 - blev Underground. Helt ny stil förstås och en otroligt bra affär faktiskt till en början. Spårade ur efterhand. LEO RECORDS Micke Goulos: - Leo Records var Danny Dreads butik för reggae. Låg på Högbergsgatan nära Mariatorget. Han importerade från Jamaica. Men affären var en kaotisk historia. Seriös är inte första ordet man tänker på. SOUL SOLUTION Pär Melchersson - Soul Solution ägdes av Stanley Gabari och låg på Tjärhovsgatan. Han kunde vara rätt dyr. Men han tog hem plattor från England som man aldrig hade sett. Det var priser som vi inte var vana vid här i Sverige. TATOO RECORDS Jan Littorin: - Jag jobbade på Tattoo som låg på Hornsgatan 108. Det var en riktig bra skivbörs. Ägdes av Micke och startades av hans pappa. Faktiskt första affären tror jag som åkte till England för att köpa plattor. Vid hemkomst gick hela personalen och käkade. Sedan märkte vi plattor hela natten. Vid öppningen 11:00 var det runt 30 personer i kön. Michael Bällstav: - Tattoo var skitbra med en trevlig ägare. Billiga plattor minns jag. GOA GÄNGET Micke Englund: - Affären låg på Skånegatan i kvarteret Strykjärnet, vägg i vägg med Mr Duke. Jag jobbade där i mitten på 80-talet, det var mitt första jobb i branschen. Affären startades av Kåge Mobrandt och Pelle Gartz. Sortimentet bestod av skivor och serietidningar. Omkring 1990 delade de båda ägarna på sig och Kåge öppnade Comics Heaven i Gamla Stan.

Övriga stan

Skivbutiker på annat håll i Stockholm som inte är nämnda och inte längre finns är bl.a;

Skivstället (Sveavägen 109), Flashback (Tulegatan 33), Indiana Records (Gamla Brogatan 28), Ramble Records (Dalagatan 36), Sibiriens Skivor (Roslagsgatan 10), Stora & Små Skivor (Kungstensgatan 26), Macro Music (Döbelnsgatan 77 B), Zorba Records (Vasagatan 44), Mälarmusik (Slättgårdsvägen 1, Hägersten).

Det fanns fler:

AFROTROPICAL Micke Goulos: - Afrotropical låg på krönet av Drottninggatan, en trappa ned. Drevs av Ange-Gabriel Nadié. Mycket ambitiös affär. Hade afroplattor i klass med vilken hipp Parisbutik som helst. Skivorna var ordnade i fack, land för land. POP-IN STANBURY RECORDS Micke Goulos: - Pop-in Stanbury Records är väl den enda skivbörsen som legat på Östermalm. Låg på Linnégatan. Ägaren hette Lebert Stanbury och kom från Jamaica. Han hade funk och soul, lite acidjazz och mycket reggae. JACK BOX Mats Örnbrand: - Det var en finsk kille som hette Jack som hade Jack Box i Sundbyberg. Fantastiskt bra affär. Ingen annan kom i närheten av hans soul-sortiment. Tog plattor från USA. Jack flyttade tillbaka till Finland sen tror jag.

Skiv- och filmboden under Slussen som stängdes 2014.


Överlevarna

I dag finns det alltså ett drygt 30-tal skivaffärer i Stockholm. Överlevare i området runt S:t Eriksplan, förutom de jag har berättat om tidigare, är Record Hunter, The Beat Goes On, Atlas CD Börs och TripHopShop.

   
Record Hunter startades 1986 och Beat Goes On 1987. Båda ligger på S:t Eriksgatan.

   
Atlas Skivbörs på S:t Eriksgatan och TripHopShop på Rörstrandsgatan.



Bengans på Drottningatan är en av de sista skivaffärerna av den klassiska sorten med ett brett sortiment av övervägande nya skivor, liksom Plugged Records i Gamla Stan. Bengans hade under några år också en affär på Östgötagatan. En annan överlevare är specialisten på metal och hårdrock, Sound Pollution som ligger på Stora Nygatan i Gamla Stan.


Bengans Skivor på Drottninggatan.


Plugged Records på Stora Nygatan.


Sound Pollution i Gamla Stan.

Stockholms Serie- & Skivhandel på Sveavägen är en typ av bod som var vanlig förr med sin blandning av skivor, film och tidningar. En helt annan sort är Vinylbutiken på Skeppargatan som blandar skivor med audiofila tillbehör som skivspelare och högtalare.
Swejazz i Abrahamsberg blandar jazzskivor med affischer, retromode och prylar. Systerbutiken Bromma Records däremot är en renodlad skivbörs. Prylar och skivor är också konceptet för An Ideal for Living på Södermannagatan, liksom för Vintage Room i Bålsta utanför Stockholm.

Per Melchersson, som har Swejazz, är en trevlig kille som jag lärde känna redan när jag hade butiken på Birkagatan. Han berättar att han började köpa skivor när han nar nio år. Sen tog hans pappa med honom på skivresor till London. Pappan köpte blues och tradjaz, Pär köpte soul, funk och reggae. Skivhandlarkarriären började redan i skolan. Han satt hemma och gjorde listor med skivor till salu som han sen delade ut på skolgården.


Stockholms Skiv- & Seriehandel på Sveavägen. Har också en filial på Katarina
Bangata 49.


Bromma Records och Swejazz i Abrahamsberg.

Många är nämnda i den här serien men säkert också en del glömda. Det har överhuvud taget varit svårt att hitta fakta om affärerna. Svårt att hitta bilder. Väldigt lite är dokumenterat.

Någon litteratur i ämnet att tala om finns inte. Olle Johansson har skrivit en hel bok om sina vandringar mellan stans skivbörsar, "En skivsamlares memoarer", men väldigt lite kommer tyvärr fram om affärernas inre liv och deras innehavare. Det handlar mest om vilka skivor författaren köper. Ett par citat har jag dock hämtat från boken. Några citat kommer också från Lennart Perssons bok "Pet Sounds i våra hjärtan" och Anna Öström & Anna Gavanas "DJ-liv". Citaten av Micke Goulous / Andres Lokko är från en artikel som de båda skrev tillsammans i tidningen Träffpunkt Stockholm i början på 90-talet.

Ni som läser detta, tipsa gärna om skivaffärer som jag har missat! Hör av er om ni har ytterligare uppgifter om de affärer som är nämnda, om ni har bilder. Välkommen med en kommentar eller ett personligt minne som kan tillfogas materialet. Det vore roligt att kunna utveckla det här projektet ytterligare.

Torbjörn Sörhuus

mail@birkajazz.com

Vi finns också på Facebook

---

 TOP OF THIS PAGE                               HOME BIRKA JAZZ    |   BIRKA JAZZ ARCHIVE  

---